0
0
Under en längre tid har jag gått som katten kring het gröt runt detta bergsmassiv. Längtat upp för att få se vyerna.
Jag har istället för att bara dra på mig snöskorna och göra det så har jag trampat runt i de väl körda skoterspåren runt om.
Jag har iakttagit turåkarna som klättrat upp, avundats när dom skymtats längst upp på toppen. Jag vet att jag har kapaciteten för att nå dit, men ändå har jag gått runt om.
Nu blev det av. Jag tänkte, bara jag rör mig uppåt & inte runt om så är jag iallafall på väg dit jag vill.
Första delen var tät, snårig, bra lutning & jag fick uppbåda mycket energi för att ta mig igenom. När jag väl tagit mig igenom den första delen bredda vyerna ut sig & en känsla av frihet, att jag kan, jag är på väg infann sig. Att stanna & vända om var längre inte ett alternativ.
Sista partiet inleddes med en tät skog, kraftig lutning, mycket snö & hård vind. Jag började inse hur brant det var & med det svindelkänsla.
Rädslor för vad som kunde hända om jag tog ett felsteg började dyka upp. Helt plötsligt såg jag alla potentiella faror och tappade riktningen, perspektivet krympte & där jag befann mig just då så var vyerna skymd av tät skog.
Jag kanske stannar här & är nöjd så, försöker igen någon annan dag. Samtidigt som längtan inombords pockade på.
Då kom mina två följeslagare springandes mot mig, uppifrån, undrade varför jag inte kommer efter, varför jag står kvar. Jag höjer blicken igen, ser målet, påminns – det är ju dit jag ska.
Så tillsammans klättrade vi den sista biten upp & den vy som öppnades upp var fullständigt breathtaking.
Där & Då insåg jag vilken symbolisk liknelse denna vandring hade med den resa jag gör i livet & de utmaningar jag stått & står inför just nu. Ibland vill jag tro att min själ tar kommandot över min kropp för att jag ska få en fysisk upplevelse, för att verkligen förstå.
Vart jag började, vem jag är, vad jag besitter, vart jag är på väg & vad jag behöver ha med mig längs resan.
