0
0
Nu var det länge sen jag lade ut något här, men jag skulle vilja säga att jag varit i en process under sommaren som känns som den nu kan knytas ihop.
En märklig sommar på många sätt har det varit. Å ena sidan som den bara visslat iväg, å andra sidan som om den pågått i en evighet. Stunder av magiska ögonblick och upplevelser, stunder av total återhämtning och närvaro, men även stunder av stor förvirring och vilsenhet. Allt ihop pressat i en för mig där och då, obegriplig massa.
Nu när jag börjat nystat & fått lite tid att reflektera över sommaren, stanna upp och iaktta det jag åstadkommit så börjar de röda trådarna utkristalliseras och insikter faller på plats.
Jag vill dela med mig av en av dessa insikter och en helt ny upplevelse från denna sommar:
I juni tog jag mig an ett nytt uppdrag, på sidan av min huvudsakliga sysselsättning. Något jag aldrig trott mig skulle göra tidigare, aldrig tänkt tanken faktiskt.
Jag fick en fråga om jag var intresserad av att jobba som personlig assistent under sommaren för att det fanns ett stort behov, jag tackade nej direkt – det är inget för mig. Jag har inte det som krävs och jag är inte intresserad av den branschen.
Sen kunde jag inte låta bli att fundera på det, för det första fick jag frågan, kanske jag ändå har något som behövs för detta trots att jag är helt outbildad med noll erfarenhet. Jag är ju ändå genuint intresserad av människan och också väldigt bra på att möta och ta hand andra människor.
Jag blev nyfiken och när jag fick veta mer om uppdraget, om individen jag skulle vara tillsammans med så kändes det så meningsfullt, jag blev verkligen berörd. Att egentligen bara min närvaro kommer göra skillnad för en annan individ.
Det har varit skitläskigt, jättejobbigt stundvis och samtidigt otroligt berikande.
Hen förstår vad jag säger, men kan inte kommunicera annat än med ljud, känslor och med begränsat kroppsspråk. Så här får jag öva på att använda mig av andra sinnen för att fånga upp hens signaler. En ny nivå av kommunikation för min del, där mottagaren även fångar upp och läser av min energi, sinnesstämning och känslor.
Hen kan inte se mitt kroppsspråk, utan hör bara mina ord men fångar upp energin som jag sänder ut. Och det är så häftigt att se när jag blir stressad, försöker kommunicera lugnt och verka lugn men min energi är forcerad. Det uppmärksammar hen direkt och är inte sen på att använda mot mig eller utnyttja om hen bestämmer sig för det.
Det som varit läskigt och jobbigt är att jag varit livrädd för att inte vara tillräcklig, att inte förstå, att inte veta hur jag ska kunna hjälpa på bästa sätt. Det läskiga och jobbiga handlar helt enkelt om att jag går in i prestation.
Hen är helt beroende av mig, jag är talet, synen & luktsinnet, jag skulle vilja säga att jag drar de sista penseldragen för hen så att tavlan blir slutförd. Jag är armarna och benen, hela funktionen för alla de dagliga rutinerna.
Men ju mer vi lärt känna varandra och ju mer vi hittat vårt sätt att interagera med varandra, ett samspel och vårt sätt att umgås på. Desto mer tillräcklig har jag känt mig. Och det jag verkligen insett är att det som krävs allra mest av mig är Min närvaro, att jag är i kontakt med mig själv, bara är den jag är och med ett fokus på hen. Att jaq är transparent med det jag känner och upplever, hur jag mår och att jag tar ansvar över min egen sinnesstämning. Självklart att jag får känna mig låg, ha en sämre dag men att inte försöka försköna mitt tillstånd och klämma in med ett happy face när det inte är så. Det har verkligen inte fungerat här.
Vår grej har blivit högläsning, att jag läser böcker. Men inte hur som helst utan att jag menar varje ord jag läser. En riktig storytelling där varje karaktär får liv och en egen röst och uttryck. Hen älskar det och vi kan sitta i timmar och läsa. Från början tänkte jag att det var boken som var viktig, men det insåg jag snabbt att så är det inte. När jag läser utan inlevelse och kanske med tankarna någon annanstans, det märker hen direkt och tappar intresse, blir rent av irriterad på mig.
Men när jag läser med inlevelse och engagemang, ibland räcker det med att jag bara berättar om en händelse från mitt egna liv. Men att jag beskriver det med mina ord, målar upp hela bilden så att mottagaren kan uppleva det jag berättar. Låter varje ord ha en betydelse och en mening, en känsla och ett innehåll, att jag helt enkelt använder mig av mitt egna uttryck, då blir hen trollbunden och väldigt lugn.
Så snacka om att jag denna sommar har fått kliva in i en arena att få öva på att vara den jag är fullt ut, leva ut mina utryck och med en publik som känner direkt när jag inte är närvarande eller autentisk.
Och för egen del så är det precis så här jag vill vara, varje dag, hela tiden.
Jag fullkomligen älskar denna storytelling, det är som att hela mitt väsen kommer till liv. Jag får använda mig av hela mig och Nu i skrivande stund så inser jag att syftet med detta möte var mest för min skull. Jag är inte där enbart för att hjälpa hen utan hen kom till mig för att hjälpa mig vidare.
Jag har också reflekterat en del över den starka känslan av tillfredsställelse när jag gått av mitt dygnspass. Tiden under dygnet känns som det gått väldigt fort, när jag är mitt i det. När jag slutat och åkt därifrån känns det däremot som jag varit borta hemifrån hur länge som helst. Även om jag sovit väldigt dåligt på natten så har jag oändligt med energi den eftermiddagen efter ett avslutat dygn. Jag kan vara trött i huvudet beroende på hur dygnet varit men har alltid en livsenergi som flödar. Och det känns även som jag hinner med att göra massor med saker och eftermiddagen tar liksom aldrig slut. Några gånger har jag åkt upp på fjället och vandrat runt bland stenar, lava och mossa och de få timmar jag spenderat där har känts som flera dagar i stillhet.
Jag har funderat på om den behagliga känslan beror på att det är skönt att dygnet är över och att jag nu har eftermiddagen fri att göra vad jag vill med. Så kan det såklart vara till en viss del. Men en annan del är att det också känns som jag gjort något viktigt och meningsfullt. Men även att jag varit i fullständig närvaro med mig själv och min brukare. Jag vill också tro att denna livsenergi beror på att jag använt mig av delar av mig själv, egenskaper som är viktiga för mig att jag använder mig av.
Det är mitt autentiska jag, utan prestation, som fått komma till uttryck och med det så flödar energin som en outtömlig källa.
Så åter igen så tror jag att detta nya möte har en viktig del i min fortsatta väg framåt. Och jag tänker då tillbaka till min första tanke när jag fick frågan, nej tack – det är inget för mig. Jag har inte det som krävs och jag är inte intresserad av den branschen. Vård och omsorg.
Herregud jag blir ju full av skratt när jag tänker på det, vård och omsorg/omvårdnad och omtanke för andra är ju något som är jag. Själavård är ju intentionen i det arbete jag gör med andra.
Men jag tror att min förutfattade mening jag haft om detta har färgat hela bilden och förmörkat den. Jag är inte intresserad och vill inte torka bajsblöjor så näpp, detta är inget för mig. Men det visade sig vara en betydligt större arena än så. Ett mänskligt möte, att bidra till att göra en annan individs dag livsduglig och så värdefull som det bara går.
Jag är absolut rätt person för detta, för jag ser individen och människan och det är egentligen det enda som krävs. Och det här mötet blev absolut rätt för mig, för tack vare detta möte så har jag vuxit och utvecklats enormt mycket denna sommar.
