0
0
Jag ligger under den sammetsmjuka filten i soffan, elden sprakar hemtrevligt i braskaminen och ljusen på bordet är tända. Hundarna ligger uppkurade i fotändan och ger ifrån sig suckande ljud av välbehag. Daniel Lemmas stämma strömmar mjukt ur högtalaren och jag bara njuter av lugnet och stillheten och tänker, men nyp mig i armen…jag är här nu…jag är hemma.
Jag har gjort min årsreflektion, jag har gjort en reflektion av det årtionde som gått och jag får och kan nu knyta ihop detta decennium på en plats som länge levt i mina drömmar, min plats, vårt hem. Något som började med en längtan för över ett decennium sen, som sedan började visa sig som själsbilder inom mig. Jag har inte vetat när, vart eller hur det skulle vara möjligt, men nu är jag här, på min plats, vår plats, i vårt hem, i vår dröm.
Det är nog inte av en slump att denna dag också är årets första nymåne 11/1, nystarten på detta år. Då min reflektionstid och avslut är klar och allt fokus kan ledas till här och nu och framåt.
Det är nog inte en slump att just denna kväll ville orden ut i skrift, något jag burit inom mig, tänkt ”att jag borde dela något nu, jag brukar ju dela med mig av årsreflektioner.” Men jag har känt att jag ska hålla dem inom mig, känna in varje stavelse, uppleva det som sker i stunden, vörda det ömt, ge mig tiden tills det är dags. Tills kallelsen kommer.
Jag har gått med overklighetskänslor sen vi flyttade in, svårt att ta in att detta faktiskt är vårt. Men ju mer tid vi får här desto mer inser jag att det faktiskt är sant, det här är på riktigt, jag kommer inte vakna upp och det bara var en dröm, för nu har drömmen blivit min och vår verklighet.
I dag har det vällt över mig i omgångar, lyckan, tacksamheten, välbehaget, kärleken, nyp mig i armen…..
Så det är ingen slump att jag nu knyter ihop säcken för detta år, för detta årtionde, kanske rent av hela mitt liv fram tills idag och kliver in i ett nytt samtidigt som det är årets första nymåne. Nystart.
Och det gör jag genom att faktiskt leva i en av mina efterlängtade drömmar. En nyp mig i armen dröm som numera är sann.
I skrivande stund så påminns jag av den hackspett jag haft på besök på fågelbordet nu de senaste 3 mornarna. Och det hackspetten vill säga (Solögas Djurens språk) är:
Ha mod att gå vidare. Bryt med ditt gamla liv.
Min gåva till dig är att få livskvalitet.
Så fin bekräftelse, vi har köpt oss livskvalité och vi står i nystart av det, ett nytt kapitel redo att skrivas och ta oss an.
Vi gör ett avslut för att Inte återupprepa det som inte tjänat oss, utan tar med oss dessa lärdomar och skapar det som är för oss livskvalité.
En märklig känsla inför detta nya år är att jag inte har någon plan eller längtan efter något specifikt att uppfylla. Inget jag känner jag behöver förverkliga eller bege mig iväg till såsom jag känt tidigare år. Jag är så otroligt tillfreds och tacksam över där jag är i livet just nu och även den jag är idag. Och i och med att vi fick köpa vårt ställe så är det som jag bara vill vara i detta space och det är mer än tillräckligt. Sen har vi såklart planer för detta ställe, vad vi vill utveckla, förädla och förvalta, vad vi vill göra och skapa här. Men det känns inte som någon brådska, vi hinner, vi har tiden.
Nu vill jag bara njuta av det som är, fånga stunderna, att kunna promenera ned till vattnet och sätta mig en stund. Eller bege mig ut på brädan när årstiden tillåter det, eller båten för att ta upp en middagsfisk. Gå ut i skogen och plocka bär och svamp. En skotertur på fjället eller bara en kaffe på altanen och iaktta den vackra utsikten. En plats, ett hem där även våra barn och barnbarn, vänner och familj har en plats. Allt detta på ett och samma ställe, det är vårt, nyp mig i armen……
