För 11 år sedan

För 11 år sedan brände jag de sista propparna & med det påbörjades en ny livsresa. Nytt vägval & nya beslut för att skapa mig själv ett mer välmående liv.

Fram till dess hade jag inte levt ett dåligt liv, absolut inte. Men jag hade satt upp spelregler för livet som var alldeles för svåra & jag hade gjort val som inte var i linje med den jag är och det jag vill.

Men trots det så har det ändå genererat den största gåvan i livet, mina två barn.

Dessa 11 år har varit tuffa, utmanande men också väldigt berikande. Det är en svindlande tanke att tänka tillbaka och se allt jag tagit mig igenom de senaste 11 åren, också hur jag hanterat de utmaningar jag ställts inför. Mött dem utan att springa undan, tagit ansvar för det som rasat inom mig, nystat upp trådarna för att skapa en förståelse och agerat fastän jag varit livrädd. Jag skulle vilja säga att jag under denna tid levt självledarskapet och på senare år själsledarskapet.

För lite drygt 6 år sedan skilde jag mig från barnens pappa efter 24 år i relation. Jag hade kommit i balans i andra områden i livet, tack vare den inre resa jag gjort och insåg att jag inte kunde vara halt inom det område som var allra viktigast för mig, kärlek. Mitt högsta & viktigaste livsvärde.

Jag hade verkligen vridit ut och in på mig själv, lyft på alla stenar så att mitt eget bagage inte var det som stod iväg för att jag inte kände det jag borde känna i en kärleksrelation.

Jag menar vi hade ju barnen, huset, fordon, gemensamma vänner, så mycket vi skapat under alla dessa år. Men det var inte tillräckligt, någonting saknades. Jag haltade och jag kunde verkligen inte fortsätta för jag hade inga känslor annat än vänskapliga, någon jag vuxit ihop med. Och jag ville känna mer än det, jag kunde inte leva kvar i en relation där inte de rätta känslorna fanns med i bilden. Jag ville inte ha ensamheten i en tvåsamhet, då lever jag hellre….ensam.

Självklart inte ett lätt val, det är bland det värsta jag genomlevt i hela mitt liv. Sådan extrem skuld och smärta, att rycka upp ett grundfundament för mina barn och även för barnens far. Att skaka om hela strukturen för väldigt många andra också.

Trots att jag bar denna extrema skuld, smärta men även sorg så kändes beslutet så rätt. Kanske ett av de största och viktigaste beslut jag tagit för mig själv och jag gjorde det för min egen skull, för det jag visste var det rätta för mig. Och jag ville tro att om jag ser till att må så bra som möjligt så kommer det bli bra för dem jag har omkring mig.

Men det ska gudarna veta att allt gungade, jag hade inte bara ryckt upp fundamentet för min familj utan även för mig själv. Och jag slet med en enorm skuld för mina barn. Det räckte heller inte med att bära och hantera den egna smärtan utan detta blev snabbt påspätt av omgivningens tyckande och dömande.

Den här är intressant att reflektera över idag, vad ger oss egentligen rätten att tycka och döma över andra människors livsval? Vi har inte hela bilden bakom beslutet, vi ser det vi vill se och gör en bedömning utifrån det. Vi tolkar situationen utifrån oss själv och vår egen situation och tror att det stämmer för alla andra också. Vad vi borde vara och göra, det som vi tror är det rätta. Så en viktig insikt av detta är just att inte döma andra, inte tycka en massa som jag inte har någon fakta till.

Istället för att fokusera på vad andra gör eller inte så borde jag ha fullt upp med min egen skit istället.

Som om detta inte var nog så sprang jag även rakt in i en ny relation som egentligen bara spädde på skulden med ytterligare kaliber. Det går ju verkligen inte för sig, att träffa någon ny direkt, jag skulle ju leva själv nu med barnen. Men jag kunde inte värja mig, jag fullkomligen sögs in i det & i dag hade jag önskat att jag lyssnat på mina inre pekpinnar. För det kommande 2,5 åren skulle kosta på mer än vad det smakade, samtidigt som jag fick med mig ovärderliga erfarenheter.

Hårt & intensivt förvärvade livserfarenheter & insikter skulle jag vilja kalla det. Idag säger jag det att jag faktiskt inte skulle ha velat varit utan denna erfarenhet för den är ovärderlig för min egen utveckling men även värdefull livserfarenhet att använda mig av i min profession.

Jag fick en fråga av en gammal vän som jag berättade hela historian för, han sa: Hade du inte velat gjort annat av denna tid? Fyllt den med andra minnen och värden istället?

Självklart hade jag velat det, hade jag vetat och förstått hade jag aldrig klivit in i detta. Då hade jag vänt på klacken och sprungit. Men nu när jag ändå har förvärvat denna erfarenhet så väljer jag att se det jag lärt mig av detta.

Och det är lite så jag ser hela mitt liv, mina livserfarenheter och yrkeserfarenheter har handlat om ”Learning by doing”. Jag har ingen färdig examen inom något, visst jag har diplom, certifikat för genomförda kurser & utbildningar. Men all teori har jag ständigt fått praktisera för att verkligen förstå vad det innebär. Jag har sprungit på minor, gjort misstag, misslyckats, men för att komma vidare har jag vackert fått samla ihop alla delar, plåstrat om såren. Analyserat & reflekterat vad jag kunnat gjort annorlunda. Ställt mig upp, borstat av mig dammet, tagit med mig lärdomarna och gjort om, gjort på nytt. Och i skrivande stund så inser jag ju att jag aldrig har gett upp. Jag aldrig gett upp tron & hoppet om att skapa mig ett liv så som jag vill leva det, utan jag har fortsatt i den riktning jag själv satt ut.

Om vi går tillbaka till Kärlek så lyckades jag bryta & ta mig ur den destruktiva relationen jag hade klivit in i. Jag gjorde det på egna ben men hade stöd och hjälp från familj, vänner och framförallt min närmsta vän. Hon var fyren som lyste upp vägen så jag hittade hem till mig själv igen. Hon var den som fick mig att börja se och förstå att det onormala jag levde i hade blivit normalt för mig, att mina gränser töjts ut till ytterlägena. Att jag gick med en konstant inre stress, känslomässigt utmattad och att jag faktiskt levde under psykisk misshandel.

Hon var också den som stod djupt rotad i marken, som jag kunde hålla stadigt i för att inte gå tillbaka och för att börja läka. Det var även hon ett tag senare som möjliggjorde utrymmet för att en ny person lite senare kunde kliva in i mitt liv.

Men herregud människa, är det andra relationen nu på 6 år? Kan du inte leva själv du? Är du beroende av någon annan och kan inte vara själv?

Så är det verkligen inte, jag är väldigt trygg i mig själv, jag trivs ypperligt bra i mitt eget sällskap och jag mådde otroligt bra i att leva själv. Mina saker, min ordning, mina rutiner, ingen att ta hänsyn till, ingen att tänka på annat än mig själv & såklart barnen, men dom hade då redan egna boenden.

Så trots att mitt hjärta & min hjärna var sargade, jag var känslomässigt utmattad som jag med omsorg såg till att vårda ömt så hade jag en livsenergi som flödade starkt inom mig.

Jag hade även under denna tid gett mig själv ett tjänstledigt år i företaget, dels för att få vara helt fri att göra vad jag ville. Men även för att sätta upp en ny riktning i företaget.

Men denna inplanerade tid blev inte som jag hade tänkt, den blev allt annat än det men ändå helt rätt för mig i slutändan. För tiden blev helt enkelt ett utrymme för att sörja och läka.

Min älskade mamma gick bort i samma veva, så tiden fanns för att hantera den sorgen, även sorgen efter skilsmässan och sorgen efter den destruktiva relationen.

Även om jag avslutade bägge relationerna så var det inte den intentionen jag gick in med. Jag trodde att bägge skulle vara för evigt och det är en sorg att inse att det inte blir så.

Jag spenderade nästan all min tid på fjället, i min ensamhet och njöt av varje sekund. Jag kunde inte fly från mig själv, springa ifrån smärtan utan jag tvingades möta den och jag gjorde det genom att vandra på fjället och genom att måla.

Jag hade mycket tid att reflektera över livet och hur jag ville leva det och trots de erfarenheter jag hade med mig så ville jag leva i en tvåsamhet. Jag vill älska och jag vill bli älskad. Och min vän förde mig samman med en man som också hade sina sår att läka och där vi nog hittade varandra i sårbarheten. Vi hade erfarit en del båda relationsmässigt och hittat en tydlighet i vad som är viktigt, vad vi inte är beredd att tumma på, vilka behov vi båda har i en relation. Så jag skulle vilja säga att vi tog avstamp ifrån en betydligt stabilare grund där kommunikation varit en av de viktigaste grundpelarna. Och vi fortsätter längs den vägen. För ett halvår sedan köpte vi vårt gemensamma hem, en oas, en för mig ett ställe jag under många år drömt och längtat efter.

Yrkesmässigt så sade jag som sagt till slut upp mina inkomstbringande uppdrag som ekonomi & verksamhetskonsult för att få tiden att styra om riktningen och verkligen känna efter vad jag ville göra och bidra med. Och där jag egentligen ända sen jag brände ut mig själv velat jobba med människor som befinner sig i liknande situation jag varit i. Att få hjälpa, stötta längs deras väg och bidra med alla erfarenheter och verktyg jag själv använt mig av.

Även om det lediga året inte hade gett mig utrymmet till att jobba med att rikta in mitt företag så slutförde jag i alla fall min bok som kom ut till försäljning i november 2021. Jag snickrade även ihop en hemsida och började dela mina tankar & reflektioner. Skakade liv i mitt LinkedIn konto lite smått & delade även texter där och det var där jag fångade intresset hos ägaren till det företag inom ledarskapsutveckling jag under 1 års tid gjorde uppdrag åt. En otroligt lärorik tid på många sätt men där också vägen in i en ny bransch började utkristalliseras och där jag verkligen känt att jag verkligen kunnat bidra till andra människor, egentligen bara genom att vara jag. Jag är fortfarande kvar där, men i en annan roll, och jag får helt enkelt se vart det i sin tur kommer leda mig vidare. För helt ärligt tror jag att jag är på en resa även i yrkeslivet.  Jag samlar på mig erfarenheter, kunskaper längs vägen och när jag håller på med det strör jag även ut lite frön och stjärnstoff runt mig. Vart det kommer leda mig behöver jag egentligen inte veta utan det viktiga är att jag känner att det ger mig utveckling och att jag även kan bidra till utveckling och till andra människor.

Just nu är jag på en plats i livet, både fysiskt och själsligt, där jag känner mig hemma. Jag är trygg i mig själv, jag känner mig tillfreds och jag är förväntansfulls, lycklig och tacksam. Vägen hit har varit som att skala en lök, lager för lager, för att komma närmre kärnan, mitt innersta.

När jag tänker tillbaka så är jag på en plats i dag där jag tidigare inte trodde var möjligt att befinna sig. Trots det så finns det fler lager på löken att skala av och jag vet idag att för varje lager jag vågar lyfta, desto större utdelning av livet kommer.

För 11 år sedan brände jag de sista propparna, för 11 år sedan påbörjades en ny livsresa. Trots att denna resa varit och är långt ifrån smärtfri och bekymmerslös så har det varit en sjuhelsikes häftig resa som jag vill tro är att leva och jag ser framemot fortsättningen.