Har den närmsta tiden läst om Omvårdnad och Social omsorg, hur vi som personal ska bemöta de brukare vi möter. Vikten av att värna om deras självbestämmande, deras integritet och vara ett stöd för att möjliggöra ett så självständigt och meningsfullt liv som möjligt. Det finns till och med lagar, principer och värdegrunder att följa för detta, vilket är fantastisk, men verkligen därute ser tyvärr inte ut så.
Jag har själv reflekterat en del kring vår integritet, vår mjukvara och personliga sfär och att det är en hårfin balans och med en ytterst respekt och fingertoppskänsla för att inte kliva över någons gräns då vi jobbar så nära individerna. För när vi kliver över denna gräns så kränker vi den personen. Samt att det många gånger handlar om olika kognitiva nedsättningar vilket gör att individerna inte har verktygen att hantera detta. Det här handlar om en professionell yrkesroll vilket ställer ännu högre krav på mig som person och på mitt bemötande, jag kan absolut få ha en dålig dag, men det får inte visa sig när jag är med en brukare. Vad som pågår i mitt inre får aldrig någonsin projiceras ut i det yttre när jag är på jobbet. Jag är inte där för att tillrättavisa eller uppfostra, jag är där för att möjliggöra och vara ett stöd, det är vad jag signat på när jag skrev under anställningsavtalet. Det är också vad brukaren har beställt. Jag skrev under att följa lagar, principer och värdegrunder bland annat och där det övervägande reglerar hur jag som personal ska bemöta en annan individ.
Detta gäller i min värld inte bara en yrkesprofession utan hur vi är som medmänniska så jag tog detta ett steg till och reflekterade hur det ser ut i livet överlag och hur många gånger vi alla, oavsett vårt utgångsläge faktiskt blir kränkta, hur vår egna sfär blir kränkt. Livet kantas med en del kränkningarna mot sin person. Dels av sig själv genom den inre dialogen vi har med oss själva. Men även av andra, inte bara från barn & ungdomsåren utan även under vuxenåren. Förlöjligande & förminskade av både det vi väljer att göra & hur vi gör det på. Men även hur vi ser ut och hur vi är som person. Vad vi tror på och vad vi står för.
Människor som liksom vill tillrättavisa en så vi passar bättre in i deras värld. Som om deras syn på världen och hur man bör vara är det enda rätta.
Jag har hanterat det genom att tystna eller anpassa mig, jag har tolererat att andra får tycka, komma med oombedda råd och försöka påverka mig. Jag har tigande accepterat himlande ögon, hånskratt, lillagumman mentalitet. Jag har tigande accepterat skitprat & en jävla massa antagande på bekostnad på min person.
Jag har verktygen att förhålla mig till det, att välja att inte lyssna, jag förstår att det egentligen inte handlar om mig utan något jag triggar hos den andre. Jag kan stänga av och slå bort det, eller att ha en dialog med mig själv – finns det någon sanning i detta?
Jag kan också förstå att så länge jag tolererar detta så visar jag min person att det är okej att bli behandlad så.
Jag kan också förstå att vi många väljer att nonchalera eller tigande acceptera för vi ursäktar personerna med diverse olika anledningar. Vi vet inte vad den bär med sig, den kanske hade en dålig dag, det kanske väcker avund, den vet inte bättre, det kanske är jag som är för känslig.
Men helt ärligt så känner jag, va faaaaan……
Ingen av oss har rätten att kliva in i någon annans sfär och smutskasta dennes person, dennes mjukvara. Det finns ingen som har rätten att tala om för någon annan vad den ska få tänka och hur den ska få känna, vad den får göra & hur den väljer att göra det på. Vad den tror på & vad den står för.
Är vi intresserad att veta något – Lyssna!!! men döm eller värdera inget & definitivt inte utifrån dina egna referensramar. Gör inga antagande, för då handlar det om Dig och inte den person du gör antagande om. Kom inte med oombedda råd, men om du verkligen verkligen måste, så fråga om lov först.
Vi är alla unika, olika. Vi har med oss olika erfarenheter, upplevelser präglingar & övertygelser vilket gör att vi ser vår omvärld på olika sätt. Vi har även olika styrkor & förmågor & är skapt på olika sätt. Så vi fungerar på olika sätt.
Så att du sitter med din sanning så innebär det inte att någon annan delar den sanningen.
Det kärleksfullaste vi kan göra mot En annan individ är att respektera den, Även om det inte passar in i vår värld, även om den inte gör som vi vill. Även om den vill ha en helt annan ordning i sitt liv än vad vi tycker. Kan vi inte göra det, va bara tyst Och gå vidare.
Lägg inte tiden på att försöka göra om någon annan, vi borde istället ha fullt upp med att ta ansvar över det som är vårt egna.
Slutligen:
Låt Ingen tala om för Dig Vem du Är, det är bara Du som kan veta det. Ingen annan!
Så låt ingen jäkel ta sig in i din sfär och låt ingen släcka ditt ljus.