0
0
Idag sitter jag i min öronlappsfåtölj, med fötterna vilandes på fotpallen och blicken stundvis på skrivandet och stundvis på fåglarna utanför fönstret som besöker mitt fly-in mathak.
Jag är på en sån fantastisk fin plats inom mig själv, känner ett sådant lugn och en sån tacksamhet och kärlek över livet och mig själv. Jag tänker det att mitt tidigare jag hade aldrig tillåt sig själv sitta ned som jag gör nu. Hon hade aldrig ens tänkt tanken eftersom det hade inneburit att vara oproduktiv, eller rent krasst så hade hon varit på jobbet sen flera timmar tillbaka. Det är ju måndag för tusan. Och när jag kliver in i hennes sinnestillstånd en stund blir jag alldeles slut och så ofantligt sorgsen å hennes vägnar. Jag känner hennes stresspåslag som en drog i hela mitt system, ett påslag som ligger an konstant och som ger en svag känsla av ihållande bakrus. Jag känner alla hennes rädslor hon burit, rädsla för att inte få tillhöra, rädsla för att inte vara tillräcklig, rädsla för att bli förlöjligad, rädsla för att göra fel, rädsla för att inte vara en bra person, rädsla som i grund och botten är sprungen ur samma källa.
Rädsla för att bli övergiven. Även om hon själv inte där och då kunde definiera det.
Jag känner andningen som är kort och existerar bara i övre bröstkorgen, jag känner axlarna som är uppdragna och liksom har fastnat i det läget. Visst har hon en vacker hållning, en utstrålning, ser stolt ut där hon kryssar fram på kontoret. Men hon håller sin gard uppe, visar sig stark, driven och strålande. Inte visa sig lat eller sårbar. Jag får inte kontakt med någon mer specifik känsla mer än rädslan, eftersom det är det tillstånd hon befinner sig i, det är det tillstånd stress försätter oss i. Adrenalin och kortisol som pumpar genom artärer och vener.
Jag kan inte få fatt i någon utandning hos henne, ett utrymme eller space där hon bara kan släppa taget. Det utrymmet fanns inte för hon visste inte att det kunde skapas, att det ens var möjligt.
Jag är tacksam för denna erfarenhet och jag är tacksam för att jag nu får uppleva något annat. Men det som gör mig lite sorgsen är att hur denna skärpta, kloka, roliga och kärleksfulla väsen kunde tro så lite om sig själv. SOM HON HAR KÄMPAT, det ska hon ha all heder för. En kämpe av hög rang, en kämpe som övergav sig själv i kampen för att få känna sig behövd, tillräcklig men framförallt det som var viktigast för henne, att bli älskad.
Och är det inte så för de flesta av oss, det vi egentligen vill och längtar efter i grund och botten, det är att få känna sig älskad som den vi är. Det är inte svårare matematik än så.
Det som är det svåra, det är att vi sällan vet vem vi är. Vi har skapat oss en identitet som vi tror vi behöver vara för att få bli älskad, för att vara förtjänt av kärlek, för att bli sedd och bekräftad. Det här lär vi oss tidigt att göra, så pass tidigt att vi inte har förmågan är särskilja vad som är jag och vad som är det jag tror jag behöver vara. Vi är som en formbar lera och som pressas ihop till den form som samhällets normer har satt. Våra föräldrars synsätt, arv, kultur, skola, vänner osv. Och det är den formen som utgör vår identitet och som sedan styr våra val och beslut framåt i livet. Så rent krasst så är vår identitet något andra har skapat åt oss.
Inte undra på att livet kan skava så inihelvetes, eller hur? För om du inte är du, vem är du då och vems liv lever du då?
Jag förstår, det är djupt nu. Men det här är verkligen en sådan sjukt viktig insikt och förståelse hos mig och som gjort en massiv skillnad i mitt liv och i mitt sinnes och känslotillstånd.
När jag skrev boken Frihet Att vara jag så hade jag inte skalat ned till detta lager. Jag hade inte förstått vidden av det här. Jag älskar titeln Frihet att Vara Jag – utan någon annans tillåtelse, jag är glad att jag valde den, men jag hade enbart på ett medvetet och intellektuellt plan förstått vad det innebar att vara fri i sig själv. Inte på ett känslomässigt, energiskt och själsligt plan.
Frihet Att vara jag innebär att skala bort den identitet som andra har varit medskapare åt oss och istället kliva in i den du är ämnad att vara.
Så vårt viktigaste uppdrag är att kliva in i den vi egentligen Är, accessa dom egenskaperna, den potentialen. Den är limitless. Ditt autentiska jag, ditt sanna jag. Din högre version av dig, den du är ämnad att vara. Den finns redan inom dig, den har alltid funnits där, det är den som pockar på din uppmärksamhet. Det som skaver i ditt inre.
Men du måste våga släppa taget om den du har trott du är, om alla de övertygelser och präglingar du burit med dig och som utgjort dina sanningar som du trott blint på.
Vännen, vi är så oändligt mycket mer än vad du någonsin kunnat föreställa dig. Så våga släpp taget och våga öppna upp din inre skattkista och ta del av allt som är du.
Vad blir inte möjligt då?
Även om du kanske just nu läser detta och tänker: ” jisses hon har ju tappat det, hon är ju helt uppe i det blå”. Så vill jag att du tar med dig detta och låter det landa i dig.
Om du inte är du, vem är du då? Om du skalar bort alla dina begränsningar och rädslor, vem är du då? Om du visste att du aldrig kunde misslyckas eller att du aldrig behövde bekymra dig om pengar, vad gör du då?
Ge dig utrymmet att fullständigt få fantisera loss om vem du egentligen skulle kunna vara, för allt du kan frammana i fantasin, finns redan inom dig. Och den versionen av dig, väntar på dig.
All kärlek till dig <3 <3 <3
