0
0
Vad händer med oss när någon annan människa mår dåligt, när kanske någon i vår närmsta krets mår dåligt?
Har vi detta medkännande, denna empatiska och omhändertagande förmåga så vill vi inget annat än att få den personen att må bra igen. Vi kommer med råd, vi ger vägledning, vi håller personen hårt om den gråter, vi tar hand om och vi gör allt vi kan för att underlätta.
En otroligt vacker gest och riktigt fina egenskaper men jag har reflekterat en del vad som egentligen händer. Vad vi egentligen gör när vi kliver in och tar över. Vad är det som triggas i oss själva som gör att vi måste kliva in och liksom ta bort smärtan från personen? Den är inte min att läka.
I all välmening och med kärlek och omtanke ger vi råd och vägledning. Vår egna råd handlar ju faktiskt om oss själva, vad vi har erfarit och hur vi kanske gjort, men vad är det som säger att det är rätt för denna person?
Vi kliver även in och håller personen hårt, tröstar, talar om att allting kommer bli bra, det kommer ordna sig. Såja, var inte ledsen något mer. Det blir lite som att vi lättar för stunden, tar bort det onda hos personen, dämpar smärtan. Vi hjälper helt enkelt till att lägga locket på de starka känslorna så de förblir kvar i kroppen.
Åter igen så gör vi detta med all välmening och med så mycket kärlek. Men vi behöver också vara vaksam på, för vem gör vi det? Är det för att det gör så ont i mig som gör att jag måste försöka ta bort smärtan hos personen?
Jag kan bara gå till mig själv och se hur jag fungerar i liknande situationer. Hur jag har gjort när jag ställts inför någon som är i stor sorg. Jag vill bara slå knut på mig själv för att kunna lindra sorgen hos personen och med det även den smärta som triggas i mig.
Jag har känt ett obehag överlag när det kommer till just dessa tyngre känslor, att försöka dämpa dem. Vi är säkert många också som är lärda att inte visa oss sårbara, inte visa att vi är ledsen, utan bita ihop och komma igen.
Under den utbildning jag har gått nu så har det blivit väldigt tydligt för mig hur viktigt det är att verkligen finnas för någon annan. Inte på det sätt jag hittills gjort även om jag gjort det av kärlek.
Men att finnas för någon annan genom att helt kliva ifrån mig själv, att vara fullständigt närvarande hos den personen. Att lyssna, att iaktta och att verkligen hålla utrymmet för personen. Låta den vara i sin sorg, ge det utrymme den behöver, inte kliva in och försöka lindra.
Att våga vara ljuset för en annan människa och ha full tillit att denna kommer att ta sig igenom det.
Starka känslor kan vara skrämmande, men det är bara känslor. Så våga sitt still i båten, bara andas lugnt och håll utrymmet, va ljuset, fyren för just den personen och ha tillit till att denna är fullt kapabel att leda sig själv.
Där och då sker den största läkningen. Den är beyond magisk att bevittna.
Dela gärna dina reflektioner <3
