1
0
Jag fick ett meddelande av en kvinna, som jag haft förmånen att få komma i kontakt med genom min bok. Jag har fått möjligheten att träffa henne live, en helt otrolig kvinna med en starkt strålande härlig energi och utstrålning. Och med Ett väldigt gott & kärleksfullt hjärta. Men hon är så fast i sitt prestationsbaserade värde. Bland annat så skrev hon om att vara fel ute, att känna sig fel, rent av värdelös för att det inte fungerar fullt ut i ett visst sammanhang. Men det hon i slutändan ändå börjat fundera kring var om hon kanske trots allt ändå inte var fel……..
Det här spann såklart loss inom mig, att vara eller att känna sig fel. Eller är det så att vi egentligen är Rätt men omgivningen vi verkar i inte är rätt för oss?
Herregud vad jag har fått brottats med denna hela livet, i yrkeslivet, i kärleksrelationer, i andra relationer och jag tror vi alla kan känna igen oss i detta. Vi människor är flockdjur och en av våra viktigaste faktorer är att få tillhöra. Att få tillhöra en gemenskap, en grupp, en tillhörighet, kosta vad det kosta vill.
Vi anpassar oss, försöker trolla med knäna för att ha en plats, att få passa in.
Trots att min form är unik för mig, kanske åttkantig så pressar jag, klämmer ihop, till och med smörjer in mig med olja för att trycka in mig i ett runt hål. Det slutar med att jag slipar ned mina egna uddar, polerar ytan så jag blir formbar för att få plats i det hål som andra ser ut att passa så bra i.
Hur vet jag att verkligen ”alla andra” passar in så bra, är så rätt, har rätt form för sammanhanget? Hur många är det som uttrycker hur det egentligen är? Hur de egentligen mår med sina nedslitna uddar? För jag tror inte en sekund på att det bara är jag som slipat ned mina uddar för att passa in.
Vart vill jag komma?
Jo, hit: helt ärligt, vi har ett samhälle som är sjukt, ja det är ett sjukt samhälle, det har kommit att bli ett sjukt samhälle. Jag behöver ju egentligen inte säga det vi alla vet med siffror och kanske av egen erfarenhet att psykisk ohälsa är ett tal som är oerhört högt. Men mörkertalet är kanske ännu högre – för hur många vågar egentligen uttrycka hur vi mår på riktigt? Vi snarare lider i det tysta och intalar oss själva att allt är bra. Vi Fortsätter kämpa för att passa in. Vi försöker anpassa oss efter ett leverne och en rytm som vi kanske egentligen inte är menad att passa in i.
Och det här börjar i tidig ålder.
Samhället i stort premierar prestationer och resultat, den som har hunnit göra mest, producerat mest, sett mest och helst på kortast tid. Vi effektiviserar, rationaliserar, allt för att skapa högre lönsamhet. Vi behöver jobba mer och ännu snabbare för att det ska passa in och för att det ska gå ihop. Orkar inte ens gå in på hur vi förväntas vara, göra och se ut. Och den trenden fortsätter åt samma håll och tempot ökas på successivt.
Och ALLT är på bekostnad av den mänskliga faktorn, av oss själva, våra egna liv, vårt egna välmående.
När räcker det? När vi alla har nått den berömda väggen eller tappat livsgnistan totalt? När vi blivit riktigt sjuk? När vi helt stängt av vårt känslosystem och blivit robotar.
Hur många gånger ska samma individer smälla in i samma vägg? Genom hela sitt yrkesliv kanske, eller tills de blivit utbytta? Vi är alla utbytbara.
Hur många ska inte gå och känna att de är helt fel, helt värdelösa för att de inte passar in, inte fixar t.e.x ett ”vanligt” arbetsliv? Inte passar in i ett visst sammanhang?
MEN TÄNK……TÄNK OM… vi INTE är fel, TÄNK OM vi är HELT RÄTT? Och att vår kropp, vår själ visar oss tydligt att samhället, vår arbetsplats, den miljö vi befinner oss i INTE är RÄTT för oss?
Vi är inte skapta för att leva under denna konstanta stress och press eftersom vi heller inte har samma utrymme för återhämtning. Balansen är uppfuckad totalt och det sorgliga är att det är vi som tror att det är något fel på oss för att det inte funkar för oss.
Vi ska absolut jobba med oss själva, gå inåt, identifiera våra tankemönster, se till att våra tankar jobbar för oss istället för emot oss Och Vi behöver absolut jobba med vad vi kan påverka och vad vi behöver hitta nya förhållningssätt till. MEN det ska inte handla om att hitta förhållningssätt för att kunna passa in på en plats där vi kanske egentligen inte alls ska vara på. Där vi egentligen inte mår bra, där vi rent av vissnar.
Vi behöver absolut bli mer medveten om oss själva, vår kropp, vad VI vill och längtar efter och se till att följa det. Och denna medvetenhet ska vara för vår egna skull, för att vi ska må så bra som möjligt och hitta våra egna vägar till ett liv som vi vill leva. Det är bara vi själva som vet vad som är rätt för just oss, det kan vi inte finna i det yttre.
Tro mig, det här är inte lätt på något sätt för vi blir djupt präglade av det kollektiva. Vi har en dold agenda, en outtalad norm att vi ska slita för brödfödan, vi ska jobba heltid, vi ska göra rätt för oss. Vi ska passa in.
Jag kan ju inte säga upp mig från en heltidstjänst utan att ha någon annan att gå till. Jag har kanske också mättat mun efter matsäcken, dragit på mig kostnader för att hålla en viss standard som ser bra ut och som gör att jag är beroende av inkomsten. Jag måste fortsätta kämpa, även fast jag egentligen inte trivs eller mår bra utav det. Men det är så det ser ut, jag vill ju inte verka svag eller vek. Jag borde ju gilla det här eftersom Jag lagt ned år av utbildning på det. Osv. osv.
Det är såååå många ”sanningar” vi följer och vårt fokus riktas till vår omgivning och med det försöker vi göra om oss själva för att passa in i det sammanhanget. Men vem blir vi då? Inte oss själva, utan snarare en slutprodukt av vår omgivning.
Varför vill vi forma oss efter något som inte är sunt för oss, som i slutändan kanske inte är bra för oss, rätt för oss? Vem säger att vi måste göra det?
För några år sedan levde jag i en väldigt destruktiv relation där jag många gånger hamnade i ett ifrågasättande av mig själv. Det är nog jag som tänker, känner fel. Så många osunda situationer jag ställdes inför och där jag ifrågasatte mina egna referensramar, det är nog jag som är fel här. Det är nog jag som har en konstig syn på hur det ska vara. Jag gick hos en coach för att jobba med mina rädslor som gjorde sig väldigt tydliga i denna relation. Jag jobbade med mitt mindset och försökte vrida och vända på varenda sten i tron om att jag var fel. Till slut sa min coach, Du kan inte jobba med problem som inte är dina att jobba med. Det du nu försöker lösa ligger i det yttre (dvs min dåvarande partner). Det du kan göra är att hitta ett förhållningssätt, MEN framförallt behöver Du ställa dig frågan: Hur mår DU i denna relation, Hur mår Du av att vistas i denna miljö?
När jag väl tog mig ur det destruktiva så förstod jag att jag var inte fel, jag är rätt, men denna relation, person & miljö var inte rätt för mig.
Och det är lite hit jag vill komma. Vi måste sluta med att försöka anpassa oss in i ett leverne som vi egentligen inte mår bra av. Och som kanske egentligen heller inte är sunt, som kanske inte alls passar din egna livsrytm. Det innebär inte att Du är fel, men sammanhanget kanske är det.
Vi Är rätt från grunden, vi har allt vi behöver inom oss, vi har t.o.m oändliga tillgångar inom oss.
När vi riktar vårt fokus inåt, när vi lyssnar till oss själva, hedrar vad vårt inre vill visa oss kommer vi att ledas till de sammanhang vi hör hemma i, som är rätt för oss.
Jag tror så här, när vågar bryta oss loss från våra sociala bojor, det är då vi verkligen blir fri på riktigt. När vi börjar tro att vi Är rätt, att lita på vad vårt egna finkalibrerade system försöker visa oss och börja följa det, då kommer vi må bra på riktigt. Och inte bara vi utan även vår omgivning. För när vi kommer i kontakt med vår inre kärna, vårt hjärta och verkar utifrån det, då förändrar vi även vår omvärld till det bättre.
Vad som är rätt för just Dig kan jag inte svara på, det vet bara du, men jag tror vi alla har ett syfte och en viktig plats här i livet att fylla. Och har du inte klivit in i det ännu, så är det dags nu.
Du är Rätt & du kommer hitta det som är rätt för dig!
Och tack Du enastående kvinna för inspirationen <3
Dela gärna vidare…….
